Hästar och människor jag hjälpt.
Hawkhills Sheila: Kom till mig för att hon skulle tränas och säljas. Hon hade varit utlånad på prov till en köpare, men gick tyvärr inte igenom besiktningen pga en rörelsestörning i höger bakben. Sheila, som jag kallar för Selma, fick vila en längre period och gå igenom olika behandlingar. Det gjorde henne bättre, men inte bra och ägarna bestämde sig för att avliva henne. Jag köpte henne för en billig peng och fortsatte behandlingen och så småningom började jag även träna upp henne igen och idag tävlas hon i olika westerngrenar med fina resultat. Hon kan ridas av de flesta och är en jätte bra läromästare.
Bonne
BonJoviStar, kom till mig som foderhäst. JAg skulle låna honom på obestämd framtid, då ägarna var rädda för honom och han bara gått i hagen under en lång tid. När jag kom och kollade på honom, var hans hovar överväxta och långa som skidor och jag ville ta honom med mig direkt. Jag bad ägarna att verka honom innan han kom till mig och då verkade de ner hans hovar långt mer än man ska och han kom blödande till gården. Han låg ner i sin box den första tiden och efter 3 veckor kunde hovslagaren skruva fast skor och sulor, så han kunde gå. Bonne, som jag kallade honom var den 1:a hästen som jag började utbilda mig i western på och som jag tävlade med först. Han var en häst med mycket egen vilja men han var alltid tacksam emot mej och lät mej göra vad jag ville med honom. Tyvärr fick han Erlichias och han blev aldrig helt återställd igen, så han lämnade mig 2008.
Lady
First Lady´s ägare ringde mej desperat, då Lady´s fodervärd hade gett upp. Ägaren hade blivit rädd för hästen, då hon helt oprovocerat stegrade sej och stack, skenade. Hon reste sej högt, så det hade blivit farligt för både häst och ryttare och ingen ville eller vågade rida henne längre. Läget var akut och hästen var tvungen att flyttas omgående och jag är som jag är, så jag öppnade min famn och mitt hem för henne.
Min första tanke när jag hörde berättelser om vad som händer, var att hästen hade ont, dels i nacken och dels i munnen. Detta fick jag bekräftat både av fodervärden och ägaren och det fanns en grav missbildning i Ladys mun, som innebar att hon alltid skulle behöva specialist tandvård.
Första dagen jag tränade hästen, tog vi oss en promenad i skogen, vi gick över diken, stockar och oländig terräng och Lady följde mej motvilligt till en början. Vi gick genom skogen till grannens paddock och där gjorde jag bara lite dominerande pådrivningar, för att visa henne att jag bestämmer och att hon ska följa mej. I början var hon även här skeptisk, men det tog inte många minuter innan hon accepterade och gillade läget. Hela hästen började slappna av och vi knallade hem igenom skogen igen när jag fick för mej att rida henne, i repgrimma... Helt utan problem, bråk och komplikationer kom vi hem och så fortsatte mitt och Lady´s samarbete. Jag satte aldrig bett i munnen på henne och hon reste sej inte eller stack med mej oavsett vad jag gjorde, så det var konstaterat tanden som var hennes problem hela tiden. När jag iaktog henne i hagen, kunde jag bara konstatera att hon hade ont även när hon åt och ibland även ändå, så jag sa till ägaren att det finns inga alternativ. Antingen tar du bort tanden eller så tar du bort hästen, för hon lider. Tanden satt så illa till att det inte gick att ta bort den, så vi tog det tråkiga beslutet att ta bort Lady, för att hon skulle slippa lida. Hade hon bara inte haft ont till "vardags", så hade man kunnat rida henne bettlöst, men hon led och hade alltid smärtor, så det var det enda beslutet som fanns. Vi saknar First Lady, men nu lider hon inte mer.